Det mörka rummet, Edsviks Konsthall, Sollentuna 2012, I början av 1960-talet sker en förändring i Ola Billgrens måleri, Från de tidigare abstrakta målningarna utvecklas nu ett nytt måleri som under kommande årtionde kommer att prägla hans konstnärskap, Han skapar nu ett måleri som skiljer sig från allt annat som skapas i Sverige vid denna tidpunkt, Lars Nittve skriver i en dialog med Douglas Feuk inför Moderna Museets och Rooseums retrospektiva utställning 1991:, "60-talet innebär ju verkligen ett brott med den romantiska hållningen och om man vill jämföra honom med någon konstnär utanför Sveriges gränser vid den här tiden, kommer jag att tänka på Gerhard Richter i Tyskland eller Richard Hamilton i England, Det är visserligen inte snarlikt vartannat i måleriet, det handlar mer om en hållning, ett förhållande till avbildandet och verkligheten, och till fotografiet inte minst, som är gemensamt.", För visst är det så att även i Ola Billgrens fotografier från 60-talet känner vi igen oss i hans hemmiljö som sedan 1960 varit den skånska universitetsstaden Lund, Nu blir den dagliga verklighetens rum och ting det som intresserar och nya motiv formas, Likt fotografier blir målningarna nu en verklighetens utsnitt och det som egentligen utspelar sig sker utanför bildens fysiska ramar, Anine Ring Petersen skriver:, "Många av Billgrens motiv från 60-talet verkar följa kamerans urvalsprincip.., De bär prägel av att vara slumpmässiga utsnitt som gör betraktaren plågsamt medveten om att de bara är brottstycken av ett mycket större sammanhang i tid och rum, vars viktigaste nycklar befinner sig utanför bildytan.", I auktionens målning Balkong från 1967 befinner vi oss i Ola Billgrens lägenhet i Lund, Med hjälp av det karakteristiska balkongräcket och den röda tegelväggen orienterar vi oss lätt, balkongen återkommer även i målningen Kvinna och rum från året innan, Som ett fotografiskt snapshot utgör målningen ett tidstypiskt dokument över sin tid, Över en tid där allt är stillastående, det skulle lika gärna kunna vara idag som då, Billgrens realistiska 60-talsmåleri jämförs ofta med stora internationella konstnärers sätt att behandla motiv som just tiden och rummet, i tidskriften Paletten skriver Billgren själv 1968:, "Mina bilder liknas ofta vid äldre konst av en speciell typ: spanska bodegones, Vermeer, Hammershöi.., Typiskt för dessa målare är en stark förankring i den egna miljön och det egna nuet som tar sig uttryck i ett tidlöst fastnaglande av tingen, Deras bilder har något av hallucinationens ofrånkomlighet.", Och det är just till tingen som vi återkommer i dessa målningar, Till såväl de ting som visas som de som saknas, Till det vi ser i själva målningen och till det vi inte ser, det som utspelar sig vid sidan av, På balkongbordets vita duk har någon lämnat ett par svarta solglasögon - vem - endast de vittnar om den mänskliga närvaron, Målningens harmoniskt dova färgskala accentueras av den klarröda fällstolens rygg som delvis blockerar balkongens öppning, Även stolen återfinner vi i en annan av Billgrens målningar, 1969 har den fått följa med ut i trädgården i målningen Sommar, Vi avslutar med att återvända till Billgrens ord i Paletten:, "Jag målar de ting som omger mig i min materiella verklighet och i mina drömmar, Jag skulle önska att fler konstnärer ägnar sig åt detsamma och mindre åt storslagna idéer."